Ett minne...

Jag har satt på mej den oranga overallen, spänt fast hjälmen och baxat på mej fallskärmen.
Det är äntligen dags. Mitt första fallskärmshopp.

Vi är fyra som skall hoppa för första gången. Alla är vi lite tysta idag, lite sammanbitna.
Jag rabblar i huvudet dom få saker som är viktiga att komma ihåg och som skall kollas:
1001,1002,1003 Jag kollar kalotten.

Känner på handtaget till nödskärmen och går igenom i huvudet hur man gör för att utlösa den.
Inklusive delen där man håller fast handtaget efter man dragit loss det.
Varför skall man göra det? Jo, handtag är dyra...

Så är planet, en gammal Cessna, varmkört. Det är dags.

Vi klättrar in i planet. Sätter oss tillrätta. Planet börjar röra på sig. Det väsnas så man knappt hör vad man tänker.
Rabblar fortfarande...1001,1002,1003...

Planet stiger uppåt. Jag kikar ut genom fönstret. Det ser ut som en karta där nere. Ängar, åkrar, skog och vägar.

När vi är uppe på 1000 m så börjar dom två som vi har haft som ledare att kasa runt och öppnar dörren. Dom kikar ut, böjer sig ut genom dörren. Det ilar till i magen. Akta er för tusan, tänker jag.

Jag tror att det är då som poletten faktiskt trillar ner... Det är meningen att vi skall kliva av här...
Dom är inte rädda för att trilla ut. Det är VI som skall trilla ut...

Vi har dragit lott om vilken tur vi skall hoppa. Jag är nummer fyra.
Jag ser hur dom andra kasar sig fram, en i taget, ingen skrattar. Någon ler lite nervöst. Jag ser hur dom försvinner ut genom dörren.

Då var det min tur...

Jag kasar fram. Fortfarande så det enda som rör sig i skallen är rabblingen.
Jag använder det som ett mantra. Jag kopplar fast automatutlösningen i vajern ovanför dörren. Sätter mej till rätta, tar ett djupt andetag och hoppar.

1001,

WOW!

Sedan kom skärmen.

All rabbling för att sedan när den skulle användas helt försvinna och bytas ut mot WOW... *skratt*

Jag hängde och dinglade provade på att styra litegranna. Konstaterade att till flygfältet kommer jag aldrig. Såg mina tre kamrater landa på de mest underliga platser.

Plötsligt så ser jag marken. Den kommer närmare.

Shit! Jag kommer att landa i hagen med korna...
Jag ser hagen med korna mellan mina fötter. Det är hus runt om. Vid sidan av husen så är det träd...
F-n, jag tar hagen, bestämmer jag mej för.

DUNS...
Jag landar mellan två "kor". När jag landat så konstaterar jag att det är inga kor. Det är stutar...
Samlar ihop skärmen som nu är många gånger klumpigare än den var innan. Är det bra att ha orange overall och bära på rödvitt tyg inne hos stutar? Dom är ju inte tjurar längre, men i alla fall...

Jag tog min skärm och flög över staketet som en annan elitidrottare. Började sedan gå längs vägen mot flygfältet. Då kom dom tack och lov och mötte mig med bil. Det hade varit en bra bit att vandra.

Jag hann hoppa 5 gånger till innan tiden var ute. På något vis så kom rädslan ikapp mej efter tredje hoppet. Jag vaknade mitt i natten och insåg att nu har det gått bra tre gånger. Utmana inte ödet fler gånger nu...

Bara för att djävlas med mej själv så hoppade jag tre gånger till. Men sedan räckte det.

Om jag skulle hoppa nu om jag fick chansen?

Naturligtvis så skulle jag göra det!

  Känslan när man hänger där i luften slår allt och den hänger i flera timmar efteråt. Ångrar så här i efterhand att jag inte tog färdigt fallskämskortet. Men det finns väl tid till det ännu.

Det är 19 år sedan nu...


Ha det!


Kommentarer
Postat av: Martin

haha men gud, fan va kul de hade vart om de vore tjurar!!! =D jag hakar på nästa ggn! =) hare bäst m

2007-08-17 @ 00:05:19
URL: http://nolimit.blogg.se
Postat av: Lena

Jag minns när du kom hem efter det hoppet. Det var andra tider då...........

2007-08-21 @ 18:27:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0