Samvetet...
Samvetet...
Ibland så sticker det till. Ordentligt.
Det är då jag inte förstår varför jag besvarar den tjugosjätte varförfrågan från sonen inom 8 minuter med ett Därför.
Varför jag säger nej när han försöker kravla upp i knät tredje gången på en kvart.
Jösses... Han är ju så liten. Passa på!
Passa på att krama honom 126 gånger per dygn. Njut av att han fortfarande vill ha godnattsaga, godnattkram och godnattpuss.
Innerst inne så vet jag ju det där. Ändå så säger jag: Nej, du kan väl sitta jämte mej. Kläng inte mer nu.
Det kommer en dag när han inte kommer att fråga mej hur saker fungerar eller ser ut. När han inte vill ha en kram och puss när han går och lägger sig.
Inte vill krypa ner i sängen mellan oss en stund på kvällen och mysa framför tv:n.
Till min tröst så kramar jag honom 125 gånger om dagen. Besvarar en väldig massa varförfrågor och han sitter i knät minst 3 gånger om dagen.
Men ändå...
Han är ju liten så otroligt kort tid...
