Sorgen är randig...
Det har ju gått en tid nu sedan Mamma dog. Jag får fortfarande tårar i ögonen varje dag, men den där nattsvarta, förlamande sorgen, den har släppt lite. Jag kan ju ha roligt nu, kan koncentrera mej på annat. Önskar bara att minnet och planeringshjärnan kom tillbaka. Känner mej vimsig och planlös.
Första högtiden är avklarad och hålrummet var stort...
Märker också vilken källa hon alltid har varit. Hur familjen mår, vad alla gör. Vad barnbarnen har sagt och gjort. Hur man gör olika maträtter. Hur släkt och vänner mår.
Begravningen var ett fint avslut. Jag var livrädd innan och fasade för den. Men nu i efterhand så känns det skönt. Jag fick en kontakt med alla som också är ledsna och saknar. Insåg att det är fler än vi, som tillhör dom närmaste, som sörjer.
Jag försöker att tillåta mej ta tid till att minnas och att bearbeta sorgen. Nu mer medvetet än tidigare. Innan var det något som skedde. Nu tar jag tag i minnena själv.
Dom svåraste minnena, som absolut är dom jobbigaste, är från sista veckan. Kommer nog alltid ha dåligt samvete för det sista dygnet. För att jag inte visste hur man skulle hantera sjukvården, för att jag just då förstod med glasklar skärpa vad som skulle hända och inte klarade att ringa Peter och säga det i klartext. Jag visste inte hur fort det skulle gå. Det tog mej på sängen också. Men jag visste. Jag har ju sett det förut, så många gånger. Människor dör inte annorlunda än vilket djur som helst. Det dåliga samvetet för att jag inte stannade kvar hela det sista dygnet är också stort. Men det här är saker som jag får försöka leva med. Skall prata med Peter om det när jag kan prata om det. Han lever ju iallafall ;) Så honom kan jag säga förlåt till. Till skillnad från vad jag kan till Mamma.
Hjalmar har flyttat över sin dyrkan från Mormor till Morfar. Längtar efter honom och pratar mycket om honom. Mormor är ju död. Det är färdigt för hans del.
Praktiskt.
*Saknaden är stor*
Första högtiden är avklarad och hålrummet var stort...
Märker också vilken källa hon alltid har varit. Hur familjen mår, vad alla gör. Vad barnbarnen har sagt och gjort. Hur man gör olika maträtter. Hur släkt och vänner mår.
Begravningen var ett fint avslut. Jag var livrädd innan och fasade för den. Men nu i efterhand så känns det skönt. Jag fick en kontakt med alla som också är ledsna och saknar. Insåg att det är fler än vi, som tillhör dom närmaste, som sörjer.
Jag försöker att tillåta mej ta tid till att minnas och att bearbeta sorgen. Nu mer medvetet än tidigare. Innan var det något som skedde. Nu tar jag tag i minnena själv.
Dom svåraste minnena, som absolut är dom jobbigaste, är från sista veckan. Kommer nog alltid ha dåligt samvete för det sista dygnet. För att jag inte visste hur man skulle hantera sjukvården, för att jag just då förstod med glasklar skärpa vad som skulle hända och inte klarade att ringa Peter och säga det i klartext. Jag visste inte hur fort det skulle gå. Det tog mej på sängen också. Men jag visste. Jag har ju sett det förut, så många gånger. Människor dör inte annorlunda än vilket djur som helst. Det dåliga samvetet för att jag inte stannade kvar hela det sista dygnet är också stort. Men det här är saker som jag får försöka leva med. Skall prata med Peter om det när jag kan prata om det. Han lever ju iallafall ;) Så honom kan jag säga förlåt till. Till skillnad från vad jag kan till Mamma.
Hjalmar har flyttat över sin dyrkan från Mormor till Morfar. Längtar efter honom och pratar mycket om honom. Mormor är ju död. Det är färdigt för hans del.
Praktiskt.
*Saknaden är stor*
Kommentarer
Postat av: Anonym
Oj, beklagar verkligen din mors bortgång.
Jag vet hur jobbigt det är att förlora någon och senast i augusti var jag på min morbrors begravning, han var som en far för mig och vi gjorde allt som en far & son ska göra tillsammans.
Det är tragiskt med döden, men man måste gå vidare...
Bara för att en person dör så kan man inte följa med den fast man så gärna vill.
Kämpa på!
Trackback
