Sannas lilla blå!

Det känns som att jag jobbar på Titanic.

Låtsas för någon minut att ni inte vat vad båten är känd för, utan tänk på hur passagerarna måste ha känt när dom gick ombord.

Dom gick ombord på ett av världens största lyxiga fartyg.
Alla samhällsklasser fanns representerade, dom anpassade sig och kände sig stolta, utvalda och trygga.

Dom som jobbade på båten var dom bästa som gick att hitta. Dom gjorde kunderna nöjda och dom skötte sitt jobb. Dom kanske till och med nästan vrängde ut och in på sig själva för att hitta möjligheter och för att lösa till synes olösliga problem.
Dom ville verkligen att den här båten, just den här båten, skulle bli världskänd för att vara den bästa, den största, den lyxigaste båten som just då fanns.

Det var innan dom märkte att kaptenen på skeppet var spritt språngade galen.
Han hade en konstig dragning till isberg och det verkade som att han hellre ville se sina mål uppfyllda än passagerarnas.
Man fick till och med en känsla för att han var villig att offra passagerare för att få se ett så stort isberg som möjligt.

Men så kunde det väl inte vara?

                          

Det kan väl inte vara så att Kaptenen kommer att köra skeppet i sank?

Det kan ju vara så att han gör passagerarna griniga. Griniga passagerare vill inte åka mer båt och då får vi tampas med mer reklam. Så tror jag att dom som jobbade på båten resonerade.
-Vi måste se till att få honom utbytt! Skrek en.
-Vi kan ju inte göra myteri. Hävdade en annan.
-Vi ser till att vi får honom utbytt när vi anländer hamn. Hojtar en tredje.

Under tiden dom resonerar under däck utspelar sig följande uppe på bryggan:

Kaptenen: Kolla! Ett sådant fint isberg!
Styrman: Jooooo ... Ser farligt ut!
Kaptenen: Vi går närmare!
Styrman: Nehej! Vi håller oss på vår rutt!
Kaptenen: Ähum ... Kan inte du hämta lite kaffe så styr jag?
Styrman: Aj-aj Kapten!


                                         


Ha det!