Sannas lilla blå!

Det är varmt och skönt, solen värmer och det torkar faktiskt upp lite just nu.
Helt ljuvligt. Det värmer både kropp och själ.
Nu vill jag höra fåglarna kvittra och bina surra, vill se blommorna komma upp och träden få löv.
Jag vill irritera mej på grannens gräsklippare och på alla joggare.
Jag vill se sonen på studsmattan och höra honom tjata om att åka bort till sjön och bada.

Framför allt så vill jag se när vi släpper ut våra tackor med lammen så nära sig så att dom nästan går under magen på dom. Lammen som kikar fram så blygt, efter att ha varit så tuffa inne i ladugården, tittar storögt på världen som faktiskt var större än dom anade.
Jag vill se när lammen på stela, avvaktande ben går fram och provar att bita i den första blomman. Jag vill höra tackorna muttra långt ner i halsen, när dom pratar med sina små.
Jag vill se när lammen kör sina lammrace över gärderna, några med sina mammor oroligt ropande efteråt.

Jag vill se traktorerna ute på fälten. Vill höra den första lärkan, högt, högt uppe.
Jag vill se svalorna komma som reaplan, trots att det innebär att flugorna har kommit.
Jag vill stå ute på gårdsplanen strax innan det blir mörkt och se när fladdermössen kryssar mellan husen.
Jag vill känna lukten utav gräset och blommande vitklöver.
Jag vill se fjärilarna som flyger omkring som om dom vore berusade.

Jag vill titta i tävlingskalendern och planera.
Jag vill känna hoppet som fortfarande finns, när jag anmäler mej.
Jag vill känna fjärilarna i magen när jag ser startlistan.

Jag vill ha VÅR!