Sannas lilla blå!

Alla är vi rädda.

Vad man är rädd för är så olika.
Visst ler man lite när Hjalmar kryper ner under täcket när den tecknade råttan på tv håller på att bli upptäckt.
Visst skakar jag lite på huvudet när en människa i min närhet inte vågar ta körkort.
Nog så kan jag se föraktfullt på mej själv när jag inte vågar ta steget från tryggheten och ta tag i det okända för att utvecklas.

Rädslor är så primitivt... Varför kan jag och andra inte tackla och kontrollera alla rädslor. Jag ser det ofta runt omkring mej. Ett behov att dela ut ansvaret för sina rädslor - Gud? Att skylla ifrån sig. Lögnerna.

När man är rädd, så påverkar det hela livet. Varför låter jag mitt liv inskränkas utav en ram som jag inte vill ha?
Varför oroar jag mig för saker som antingen kommer att hända, eller inte.

Hur många som jag träffat när jag varit ute med hundarna, har varit allergiska på riktigt?
Hur många av dom som viker undan är hundrädda? Hur mycket påverkar inte det deras liv?

Jag tänker ofta på min Mor... Hon var väldigt rädd för att få Alzheimers som min Mormor fick. En fruktansvärd sjukdom. Men under tiden som hon var orolig för Alzheimers, under tiden som hon testade sig och grubblade, så tog cancern över hennes kropp.

Jag ser religion som en reaktion på dödsrädsla och hjälp med att axla ansvar. Jag kan se att religion kan göra lika mycket gott som ont. Men det finns nästan inget i världen som jag är mer rädd för än religion. Jag avskyr när man skjuter över ansvaret på en påhittad figur. När man förklarar okunskap med dårskap (ni vet, gud skapade oss utav lera...). När man följer påhittade regler som inte är sunt förnuft.
Men jag ser också hur en ensam människa får hjälp, råd och styrka att ta sig an livet.

Så visst ha er tro, men säg inte till mej att jag skall släppa ansvaret och kontrollen och lägga det på varesig en påhittad figur uppe i himmelen eller till en gråsten ute i skogen.

Jag fick en gång frågan från en arbetskamrat som är väldigt troende Muslim. -Men när en kär person dör. Vart går den då?
Det krassa svaret personen fick var, att då är livet slut. Natti-natti. Över. Game over. Färdigt. Finito.
Han tittade på mig och undrade hur jag kunde leva med den tron. *Ler*

"Så var och en är salig i sin tro" , och ingen kommer någonsin att ta intryck av den andres.

Min stora rädsla, min riktigt stora skräck delar jag med alla föräldrar.
Jag antar att den aldrig går över, och att det skall vara så. Jag tror att genetiken i oss har styrt det så att vi skall med näbbar och klor försvara vår avkomma och vi skall oroa oss för dom resten av våra liv.

Ha det!