Sannas lilla blå!

Så delade vi lammningen precis som vi gör nu. Henrik tar kvällar och nätter och jag tar morgon och dagen. Skillnaden var bara att vi hade inte lika många tackor, så det var en relativt lugn tid.
Det var andra året som vi bodde på gården och vi började känna oss hemmastadda. Det finns ju alltid några om och men, när man tar över ett ställe med så många "färdiga" hus som vi gjorde. I vårt fall så är det ju så att gubben som bodde på gården innan och var den som byggde och byggde om alla hus, var c:a 165 cm i strumplästen.
Vilken innebär att hela ladugården och källaren i huset är försåtsminerad... Lampor, gammal mjölkutrustning och balkar gör sitt bästa för att ta livet av mig.

Men dagen jag skall berätta om var en dag i februari 2002.

Jag hade kollat lammning hela förmiddagen och började samla ihop ork till att börja ströa och fodra. Kraftfoder och tackor är ingen rolig kombination eftersom allihop skriker för fullt när man tar i första hinken.  Så man vill ju gärna ha det fort gjort.
Jag satte på mej hörselskydden och skruvade upp radion för fullt, drog ner kepsen i pannan och samlade ihop hinkarna. Gick in i krossrummet och fyllde hinkarna. Det går i c:a 17 kg i varje hink så dom blir ju rätt så tunga. sedan så sprang jag ut och hällde ut kraftfodret på varje foderbord. till slut så var det bara det sista kvar.
Det gamla kalvfoderbordet.
Jag tog min 17 kg hink på armen, nynnade glatt med i musiken, och halvsprang upp på foderbordet.
Eller försökte komma upp på foderbordet i allafall...
Mitt i klivet upp, så träffades jag mitt i pannan av, eller träffade jag, träbalken, som stack ner ur taket. Eftersom jag tog fart upp på foderbordet och blev hejdad så långt upp så fortsatte benen i en total bananskalshalkning rätt upp i luften. Jag landade på foderbordet, rätt vimmelkantig, och hade lyckats med konststycket att hälla kraftfodret över mej. Tackorna blev jätteglada och såg till att befria mej från kraftfodret och framsidan utav mina kläder, kändes det som... Dom tuggade på allt som fanns framför dom i ren iver.
När jag låg där på ryggen med en 5 cm bula i pannan så blev jag ilsk... Inte lite arg, utan mer riktigt j-vla asförbannad. Åt det gris-ilska hållet.
Jag hoppade upp på fötter med stjärnor och planeter snurrande framför ögonen. Marscherade ut ur ladugården, väckte Henrik med orden:
-VAR ÄR DEN F-RBANNADE MOTORSÅGEN?
Henrik stackaren, såg lätt förvirrad, både utav min fråga och över min så tydligt "så-arg-att-hon-tappat-all-logik-utstrålning".
-Den ligger uppe på logen....vad skall du med den till? Frågade han fort. I hans blick så kunde man läsa att han var rädd för 1. Sitt liv. 2. Fårens liv. 3. Grannarnas liv.  4. Huset.
-Jag skall såga ner en balkj-vel i ladugården. Skrek jag.
-Öhhhh, vilken då? frågade han snällt.
-Den ovanför foderbordet. Röt jag tillbaka.
-Ahhhh. Ingen bra idé... Då ramlar silon ner i ladugården. Låt den vara! Men du, jag hjälper dig att fodra!

Henrik hjälpte mej och ilskan rann av mej. Men jag lovar, hade jag hittat motorsågen så hade vi haft silon på första våningen nu.

Jag tänker på den händelsen varje gång jag utfodrar. Nu har vi inga djur på det foderbordet så jag slipper tänka på det just nu. Men det kommer fler lammningar...


Ha det!