Köpa ut
Unga grabbar, 3-4 stycken.
En av dom går lite försiktigt mot mig och lägger huvudet på sned.
-Kan du köpa cigaretter till oss? *Ett litet leende*
Jag tittar på grabben. Han kan vara runt 13-15 år. Ett enda ord formar sig inne i huvudet. *Varför*.
Varför fattar dom inte? Varför måste generation efter generation bete sig så destruktivt. Varför står han där, med huvudet på sned och vill att jag skall medverka till deras fördärv?
-Nej du, svarar jag. Inte en chans att jag skall underlätta att ni får cancer. INTE EN CHANS!
Grabben jag går förbi, ser nästan lite chockad ut. Troligen inte inför dödshotet i cancer, utan för att jag reagerade så starkt, så hårt.
Han tillhör dom odödligas skara. Han kommer att tillhöra dom odödliga i många år till, om han har tur.
Men gör vi inte alla det? Är vi inte odödliga tills den dagen kommer, där vi plötsligt får en aning om att vi faktiskt tillhör dom vanliga dödliga?
För mig kom den dagen en decemberdag när jag hjulade ut på en åker i min lilla ljusblåa Opel Kadett.
Jag förstod då att det hade kunnat sluta värre. En rejäl hjärnskakning och en förstörd bil.
Jag har kvar två men, sedan den dagen: En vetskap om att jag inte är odödlig och en skräck för att köra bil när det är halt.
Jag kikar i ögonvrån på grabbarna bakom mig, grabben jag pratade med berättar för dom andra vad som hände. Grabbarna rycker på axlarna och släntrar iväg.
Dom tycker förmodligen att kärringen suger ...
... och det är jag stolt över!
Vilken stark text det blev, jag får gåshud.....
Min odödlighet förlorade jag när jag var 22 år, då det av ren slump upptäcktes att jag hade en cysta i hjärnan. Det såg inte ut att vara bråttom men vid operationen fyra månader senare såg de att det var i sista stund - jag var mkt nära att ha drabbats av sk "plötslig död".
Jag fick inga men alls utom djup tacksamhet för varje dag i livet.
Som ju vi båda vet så är det ju inte alla som har samma toktur som oss...... Alla får inte vara med hela vägen.
Förhoppningsvis har grabben du mötte tur han också!
Sanna !
Man blir alltid berörd av dina texter. Ofta står jag där och flinar när jag läser, ibland skrattar jag högt och nu kom tankarna verkligen ner på djupet.
Ha det
Kram
Ia: Vilken tur att du finns! Gudars ... Det hade kunnat gå fel det där. Du har så rätt i att man skall vara tacksam för varje dag. Riktigt tacksam. Varje dag har ju faktiskt sin charm.
Lisbeth: Tack! Det är nog det finaste man göra med en text. Beröra någon.
Ha det!
