EM-resan

Äntligen hemma!

Hur roligt det än är att vara ute och resa, så är ändå hemma bäst.

Vi startade i Onsdags. Hjalmar hade sett fram emot både att få åka till Schweiz och att äntligen få sitt efterlängtade Nintendo DSi.

Gps:en talade om att det var 155 mil to target. *Suck*

När är vi vid Liseberg frågade han c:a 100 gånger på 40 minuter långa färden. Vi skulle inte till Liseberg utan det var där han skulle få börja spela.

Liseberg kom och försvann. Försvann gjorde också sonen som körde in hela huvudet i DSi:n och var inte kontaktbar på några timmar.

Henrik och jag satt fram och pratade. Henrik körde och solen sken. Härligt!

Vi stannade i Tyskland och sov på ett hotell någonstans efter Hamburg.
Det är ju alltid förvånande hur Tyskarna står ut med den tyska dubbningen. Det är ju så kasst! Där kommer John Wayne gående, pratandes tyska ... Det funkar ju bara inte ...

Dagen därpå så gick färden vidare. När vi startade så stod GPS:ens siffror på 89 mil kvar.
Det var inte tal om att stanna och sova mer på den vägen utan vi hade bokat ett hotell i Bern.

Men det var ju autobahn, hela vägen ner. Efter ett tag så brukar jag bli en smula fartblind. 150 km/h känns som en vettig marschfart. 120 genom vägarbeterna känns helt ok. 90 är promenadfart och allt under kallas att parkera. Så det skulle inte vara några problem att knäcka sisådär 90 mil på några timmar.

Färden gick bra tills vi kom till Frankfurt.
Eller till Frankfurt ... Det var det ju inte. 10 mil innan Frankfurt började köerna. Vi stod parkerade på Autobahn i en och en halv timme, ibland så sniglade vi oss fram och emellanåt så var vi uppe i 100 knyck i några 100 meter innan vi plötsligt parkerade en stund igen. Lätt frusterande.
Grabben som redan suttit still en dag började få myror i byxorna och varken Dvd:n eller DSi:n kunde hålla nere energin som vid det här laget sprutade ut ur öronen på honom.

När köerna äntligen släppt och avslöjat att dom knött ihop fyra filer till en, + att dom höll på att dra nya linjer på den enda återstående filen.

Då var det dags att stanna, äta lite och släppa ut den stackars lille 6:åringen som höll på att brisera av undertryckt energiutlopp.

Vi tog en runda i staden där vi stannade. Pallade päron på ett ställe. Ett äpple på ett annat. När grabben sedan hittade vindruvorna som han knyckte en hel drös av så var lyckan fullkomlig. Vi gick in på en byggarbetsplats och tog tiden på hur snabbt han kunde runda dom båda högarna med grus som låg där. Efter 8 rundor i full fart med snitthastighet på 19 sekunder så började det kännas bättre i dom små benen.

In i bilen igen och nu kändes det i hela kroppen kan jag lova. Stel och trött.
Vi hade kört 7 timmar den dagen och hade 40 mil kvar ... *Stön*
Ett delmål som man väldigt gärna ville ha avbokat var att komma in i Schweiz. Rackans vad det kändes avlägset.
När vi kom in i Schweiz så var lyckan fullkomlig. Hej Schweiz! ropades det ut från baksätet. Det lät väldigt likt Hej svejs! Så det skrattades en del där och då.

Sedan var nästa mål hotellet. 12 timmar efter vi startat så stod vi äntligen framför hotellet. Underbart.

Första natten så smugglade vi in Bozz och hela familjen sov som klubbade.

Dagen därpå så hade redan kvalet pågått i en dag innan medan vi körde genom Tyskland. Joel, Anna och Roger hade redan gått.
Men här kommer i allafall en bild på skylten in till tävlingsbanan





Den dagen var ju rätt så lugn för oss. Henrik skulle inte gå förrän dagen därpå och vi skulle kika lite på banan och prata lite med folk vi kände. Sedan så tog vi en tur till Bern och knatade runt lite i centrum. En vacker stad, men så dyrt allt var. Hjalmar hittade en jacka som han ville ha. 1000 spänn ... No way ...

Men det är alltid kul att se landet lite, inte bara dom stora gröna gärderna och tävlingsplatsen.

Vi kom tillbaka till hotellet satte på tv:n och konstaterade att även Schweiz dubbar sina filmer. Dirty dancing på tyska ... *Suck*

Vi stängde av eländet och satte på Lilla Jönssonligan på Dvd:n istället. Hela familjen i en säng. Mysigt!

Dagen därpå så var det kvaldag.







Bra gick det och när poäng kom så var det klart att det var en finalplats. Skönt!

Nu hade Svenskarna tre platser i finalen. Mosse hade Jim och Roy och så Henrik med Bozz såklart.
När det kändes säkert att finalplatsen var tryggad så tog vi vårt lilla energiknippe till son och åkte iväg och badade. Sonen ville bada i havet. Men det är ju lite knepigt i Schweiz ...  Så vi hittade en å istället.
Vattnet var kristallklart och man såg hundratals fiskar som simmade i stimm flera meter under ytan. Men det var också jätteströmt, och eftersom varken jag eller Henrik ville bada så fick sonen ett koppel att hålla i.







Hjalmar fick en Schweizisk armekniv. Lyckan var fullständig och utanför hotellet den här kvällen så föll träden i strida stömmar. Det gjorde även tårarna när han i halvmörkret råkade vända kniven bak och fram. Det är inget bra att göra det. Speciellt inte med en fällkniv, som stängdes över tummen. Tummen lagades med ett plåster och träden fortsatte att ramla.



Vi var ju på McDonalds också ...
Dom har ståndsmässiga sådana i Schweiz.



Sedan var det finalen.

Mosse hade diskat ut sig med Jim som hade bitit två gånger. Fåren var tunga och besvärliga.

Om jag nu inte var nervös när det var kval, så var jag det nu ...

När Henrik gick ut och skickade iväg Bozz så skakade händerna på mig.

Första hämtet gick som på räls. När han vände Bozz och skickade på andra utgången så tog Bozz plötsligt inte högersignalen. Henrik visslade som en galning och Bozz sprang. Jag höll andan och kramade kamran så att den måste ha krympt en storlek. Precis i sista sekunden så tog Bozz signalen och kom runt fåren på rätt sida.

20 får i flocken och 23 grader varmt. Två långa utgångar och en päls som kunde göra en isbjörn avundsjuk.
Inget av fåren gick utan anvisning och lammandelen var stor. Men våran stora svarta björn lotsade dom genom banan utan mer problem än några får på utsidan av första drivgrinden.

Sedan var det sorteringen då.



Den blev spännande i överkant. Henrik lyckades få tre lamm som enligt strutsmodellen hade huvudet nere vid backen, mitt inne i flocken. Ett av lammen, som inte var märkt, hade fått sin mamma med sig, som var märkt. Ingen lätt kombination.
Henrik kämpade länge med dom vanliga traditionella sätten innan han helt sonika gick in i flocken och drev ut ett efter ett lamm själv, samtidigt som han styrde Bozz på resten av fåren.



Sedan var det ju fållan. En tacka lyckades att bryta sig ut i första försöket men sedan så gick dom in.

Nu var det några timmar kvar utav väntan.
Inga resultat sattes upp och spänningen var rätt så hög. Andra utgången, grinden, problemen i sorteringen och meck med fållan gjorde att varken jag eller Henrik hade några stora förhoppningar.

Sedan så ropades den ena efter den andra upp. Spänningen började bli olidlig. Men så på silverplatsen så kom det. Henrik och Bozz.



Vann gjorde Serge van Der Sweep med Lass, Trea blev Jaran Knive med Eddie, fyra blev Mosse med Roy.

Jätteskoj!

Efter prisutdelningen så kastade vi oss in i bilen. På med GPS:en på HEM. 155 mil igen *suck*

Vi stannade strax efter Frankfurt. Sov gott en natt innan det var på igen.

Vi beslöt oss för att äta på färjan mellan Puttgarden-Rödby, för att spara tid *Ler ironiskt*
Vi fick in varsin köttbit och på första tuggan så fastnar det en bit i halsen på Henrik. Den sitter benhårt och han kan varken få upp eller ner den.
Färjan börjar gå in mot land och den sitter fortfarande benhårt fast. Vi stannar i Rödby och försöker på alla vis få den att lossna, men inte en rörelse. Den har byggt sig ett bo där i matstrupen. Färden genom Danmark tar sin tid. Det går inte att ligga, inte att svälja och knappt att finnas till överhuvudtaget.
Jag tycker att vi skall åka till ett sjukhus. Henrik vill hem.

Vi åker hemåt och när vi är i Kungsbacka så ringer jag sjukvårdsupplysningen. Då har den förbaskade köttbiten suttit fast i över 4 timmar.

-Men varför har ni inte åkt in till sjukhus? frågar damen upprört.
-Ja, jo, men ...
-Åk in till Mölndal nu direkt! Säger damen.

Sagt och gjort. Jag släpper ut Henrik utanför sjukhuset och åker vidare hem. Hundar måste tas om han och Hjalmar behöver komma hem och sova.

Henrik blir satt i en taxi och körd till Sahlgrenska. Efter ett par timmar med dropp och muskelavslappnande så hotade dom med sövning. Då släppte den rackans biten plötsligt. Tack och lov! Tur att det hjälpte med muskelavslappande.

Sedan så var det en en annan rolig sak att få upp Hjalmar klockan ett på natten. In i bilen igen och ner till Göteborg för att hämta hem Henrik.
När vi äntligen var hemma, alla tre, så var det en underbar känsla att krypa ner i sängen.

Min säng.


Min kudde.


Mitt täcke.



Hemma.








Kommentarer
Postat av: Ellinor

Oj,vilken resa,rolig läsning för oss som numera bara är hemma med hundarna,valparna efter bozz o även dom efter brorsan artar sig väldigt bra,vi ska försöka få bönderna att gå vp till våren,vi ska följas åt hela kursen(tvång)dom flesta bryr sig inte om vp,det är ju samma hund ändå,men jag tycker det är synd att så bra hundar inte får en chans att få gk vp,samt visa sig.STORT GRATTIS FRÅN GUNNARSSONS

2009-09-29 @ 14:37:42
Postat av: Josefin

GRATTIS! Starkt jobbat Henrik!

2009-09-29 @ 19:13:34
URL: http://www.busyborder.se
Postat av: Lottie

Hej, ojdå!! Stackars dig Henrik!! Tur det gick bra!!

kraam

2009-09-29 @ 21:51:34
Postat av: Svekhult-ia

Vilken fantastisk berättelse! Det behövs inga böcker när det finns Sanna-Storys :-)



Gratulerar till makens storverk! Och sonens alla underbariteter......och till din egen kudde. Det bästa med att åka bort är att få komma hemm igen....



Kram!

2009-09-29 @ 22:04:15
URL: http://www.svekhult.com/hundia
Postat av: Sanna

Tack allihop för grattis och för hållna tummar.



Jättekramar!

2009-09-30 @ 10:31:31
Postat av: Sofie

Sicken resa!!! Ur flera aspekter... eller kanske alla??! =)

2009-09-30 @ 21:24:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0