Sannas lilla blå!

Det är inte lätt, det här med Påskharar, tomtar och liknande varelser.
Vissa tror på dom, andra inte.
Vissa tror på gud, andra inte.

Jag måste erkänna att jag hellre tror på tomten och påskharen än gud. Men jag tror inte på någon av dom.

Sonen är lite kluven ...

-Mamma! Visst finns inte påskharen!?
-Nej, den finns inte svarar jag.
-Men varifrån får man påskäggen då då?
-?????  Tja, inte vet jag ...
-Det är lurigt med påskharar ... Tänk om det är som med tomten. Jag har ju bara träffat låtsastomtar. Det kanske är någon snäll person som klär ut sig till tomte eller påskhare och lämnar paket och påskägg.
-Ja, så snälla personer vill jag gärna ha omkring mig!

På påskaftonsmorgon började väntan.
Normalt sett så jobbar jag ju på påsk, så jag har dom senaste åren lagt kartorna i brevlådan redan på morgonen, när jag antingen kom hem eller innan jag åkte.

Den här gången fick han vänta.
Han väntade och väntade ...
Kikade i brevlådan många gånger.

Jag var ju tvungen att få ut pojken innan jag kunde göra iordning ägg och kartor.

Äntligen öppnade sig möjligheten. Henrik tog med gossen ut och fixade till vägen som hade runnit bort.

Fort fram med godis och med papper. Äggen gjordes iordning och kartor ritades. En gul fjäder sattes fast på postlådan som tecken.

Men nu hade den stackars pojken nästan gett upp. Ingen Påskahare kom ...
Jag och han åkte och handlade, när vi svängde in hemma igen så såg han fjädern. Det var nästan att han svingade sig ut ur bilen innan den stannade.

Här nedan så springer han i full fart med kartan i handen, samtidigt som han förklarar för mig hur man gör. Jag har ju aldrig varit med och letat ägg. Jag har ju alltid jobbat.





Kartan var ju inte lättydd ...

Men med lite kämpainsats så löste han det fint.



Vädret var ju härligt och godiset gott.

Ha det!