Vasaloppet (Barnens)

Det hela började med OS, tror jag.
Sonen var inspirerad att åka skidor. Han har ju rätt bra koll på slalomskidor nu, så nu ville han åka längdskidor.
Det är ju inte riktigt min grej ...
Jag avskyr gåskidor. Man kan nog till och med säga att ordet hat, har sin rätta plats här.

Så i förra veckan så kom han hem med sportlovsaktiviteterna i dubbla ark. Han fastnade direkt för Barnens Vasalopp. Medaljer skulle utdelar till alla och alla skulle få blåbärssoppa.
Grabben gick igång som tokig. Han skulle åka Vasaloppet minsann!

Dagarna gick ... Det var ju lamning. Ingen av varesig Henrik eller jag tog tag i det där med skidorna på allvar. Henrik drog med oss ner till Göteborg en dag för att leta efter gammeldags pjäxor, sådana som kan fastna i ett par "lekskidor". Men vi hittade inga. Vi kikade lite på skidor och pjäxor och höll på att svimma av priserna. No way! Sa vi. Så dyrt och att vi inte ens visste om intresset skulle hålla i sig tillräckligt för att åka flera gånger. Vem vet om vi har snö nästa år? Vem vet hur många gånger han kan använda pjäxorna innan han har vuxit ur dom.

Så blev det sportlov. Det dåliga samvetet gnagde i mej. I går kväll, sent som attan så fick jag fram hans lekskidor. Fick fram ett par vinterkängor som passade sådär. På med skidor och ut med unge. Sedan åkte han omkring på gårdsplanen lycklig som ett litet troll. Han skulle minsann åka Vasaloppet i morgon. Jättekul! sa han med tindrande ögon.
-Jag vet ju precis hur man gör sa han och ramlade ihop vid första taget. Jag har ju sett det på TV! Men mamma! Jag har ju inget gevär. Hur gör man när man skall skjuta då? Är det låtsasgevär när det är barntävling?
Jag förklarade småskrattande för mej själv att nej, det var inte frågan om skidskytte han skulle göra, utan bara att åka.
-Puh, bra! sa sonen.

Idag var dagen D. Barnens Vasalopp skulle gå av stapeln klockan 11:00.
Jag håller på och vänder dygn och kom inte ut i ladugården förren klockan nio ... Inte bra. Naturligtvis så var det krångel. Naturligtvis så tog det massor av tid. Jag sprang mellan husen, microvågsugnen, hundar och lamm.
Tio i elva kom vi iväg. Han satt i baksätet med stavarna redo.
Han spanade ivrigt omkring sig när vi kom fram. Han kände inte igen en kotte ... Axlarna ramlade ner och han kikade "under lugg" på mig. Sedan så sa han: Mamma, jag har ångrat mej. Jag vill inte åka längre ...
Tydligen så har dom pratat om det här i skolan. Det var flera stycken som hade sagt att dom skulle åka, sonen skulle naturligtvis vinna, hade han tänkt sig.
Jag känner min son. Kom gubben sa jag, vi går och tittar när barnen åker.
Sagt och gjort. Vi stod och tittade och sonen vande sig vid tanken att inga kompisar var med.
Sedan åkte skidorna på.

Grabben fick nr 15 på ryggen och for i väg. Åkstilen lämnar ju lite övrigt att önska, men det var full fart. Banan var en kilometer lång. Han dök upp på slutet släpande ena skidan efter sig. Den hade lossnat en bra bit bort.



Men grabben kom i mål och fick sin medalj. Han blev helt vild på idén att åka skidor och skulle åka ett varv till. På med skidorna och ut i spåret. Nu började han att använda skidorna så dom åkte naturligtvis av efter 150 meter. Han fick hjälp av en pappa som åkte runt med sin dotter och han åkte glatt vidare. Men när han kom runt kulle så kom han bärande på skidorna. Dom hade lossnat och han kunde inte få dast dom.
Arg och ledsen? Nejdå, grabben kom kånkande på skidor och stavar, pulsande i snön, sjungandes ...
Han imponerade stort på alla som var där.

När vi kom hem, så lyckades jag att fixa skidor och pjäxor till honom.
Fick tag på jättefina, i stort sett oanvända både skidor och pjäxor för 250 kronor.

Så när vi kom med dom så åkte skidorna på och han var ute i rätt länge. Halva dagen har han nästan tillbringat på skidor.

Nu när jag stoppade den lille vasaloppsåkaren i säng så sa jag som vanligt:
-Godnatt min lille prins.
-Jag är ingen prins sa han buttert.
-Nehej, sa jag frågande.
-Jag är längdåkningskung! sa han och log ett solskensleende.


Ha det!



Kommentarer
Postat av: Svekhult-ia

Jag förstår inte....hur kan de små bli så längdskide-fanatiska med mödrar som hatar längdskidor? Min unge åker också varv på varv med glatt humör varje vinter, frivilligt liksom.



Själv är jag som du, fullständigt vaccinerad mot att åka på tvären. En hel skoltid med konstant felvallade skidor så det blev bakhalt till och med i nerförsbackar har satt sina spår.

2010-02-23 @ 23:09:25
URL: http://www.svekhultia.bloggworld.se
Postat av: Sanna

Ja, inte fattar jag hur det kunde bli så här ... Jag kan knappt se skidor på tv utan att bli grinig.



Apropå felvallade skidor ... Jag har ett kusligt minne när två kompisar släpade iväg mej på en hemsk tur över dom norska fjällen. Först så släpar man sig uppåt med dom hemska skidorna på. Sedan så är man tvungen att ta av sig eländet för att bära dom nedåt ...

Nej, nej, nej! Aldrig någonsin mer. ALDRIG!

Inte en chans att jag någonsin mer sätter sådana saker på fötterna. NO WAY!



Näääää Fy!

2010-02-24 @ 12:50:29
Postat av: Svekhult-ia

Fy attan.....de dära kompisarna, är de fortfarande kompisar? ryser

2010-02-24 @ 20:45:44
URL: http://www.svekhultia.bloggworld.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0