Sannas lilla blå!

Vi hade en skridskobana mellan huset och ladugården. Sedan fortsatte skridskobanan i min hundpromenad runt på gärderna.

Sonen ville hämta skridskorna. Men blotta tanken på att se grabben försvinna ut på vägen i ett glidande huj, fick både mej och Henrik att säja i kör:

-Neeej! Inte en chans.

Konstigt nog så gav han sig då ...

Jag hade lovat att släppa ut hundarna på på morgonen när jag kom hem från jobbet.

Jag tittade ut över det blankpolerade "golvet" på gårdsplanen. *Jag kommer att slå ihjäl mej" tänkte jag dystert.

Hivade ut mej ur bilen och fastnade i upprättstående ställning. Glidande bakåt ...

En liten vindpust ... hård som den mildaste bris, hade tagit tag i mej och använde mej just då som en leksaksbåt på en damm. När jag lyfte en foten så släppte för den andra och jag slutade tillslut ute på vägen ...

När jag började var jag 2,5 meter från dörren och nu 6 meter därifrån.

På´t igen.

När jag hamnade ute på vägen för tredje gången gav jag upp och kröp över gårdsplanen och in.

När jag hade fått ut hundarna så ställde jag mej på en av sparkarna och utan att sparka det minsta lilla så hamnade jag ute på gärdet ...

Spännade tillvaro ...

Därefter så sandade vi hela gårdsplanen.

Sonen kom hem från skolan. Smällde i dörren och klev in med bestämda steg.

-VEEEM har HÄLLLT ut SAND på GÅRDSPLANEN? sa han argt.

-Ehhh ... jag och pappa. svarade jag

-Nu har ni ju förstört allt! Jag har ju sagt till dig att det bara var att gå runt gårdsplanen vid hundgårdarna, så kom man in.

Därefter stampade han ut och var måttligt nöjd med oss.

Men jag tyckte det var toppen. Jag kunde till och med slänga soporna utan fara för eget liv. *Skratt*

Ha det!