Funderingar...

Saker som jag funderade över när jag var 7 år:

Hur man blev en superhjälte.
Vilka skor som var absolut snabbast
Hur många krabbor man skulle fånga för att slå världsrekordet.

                                 image178


Saker som jag funderar över nu:

Hur gör man för att utöka dygnet med några timmar
Hur skall man göra för att få fungerande maskiner utan att köpa nya hela tiden
Varför protesterar barn när man lämnar på dagis och sedan lika mycket när man hämtar dom.

F-n, det verkar som om jag blivit vuxen i ett obevakat ögonblick.
Jag minns när det roligaste som fanns var att bada så man blev blå, springa ute i mörkret, trots att man inte fick och sova i tält.

Vet ni...

Jag bestämmer själv nu...

Möjligheterna att springa omkring i mörkret, sova i tält och bada så att man blir blå finns ju nu med. Men av någon underlig anledning så tycker jag inte att det verkar roligt för två öre.

Jag är inte bara vuxen... Jag är tråkig också...


Jag var en stor fan utav Fantomen när jag var runt 10 år. Jag minns så väl när jag smög in i mina bröders rum för att låna några serietidningar. Jag hade läst alla Kalle Anka. Då fanns det bara dom där tråkiga svart-vita tidningarna kvar. Jag testade en och var fast...
Därefter var min högsta önskan länge att få den onda och den goda ringen.
Jag lusläste tidningarna och köpte så småningom egna. Minns ännu känslan av att komma hem med en splitter ny Fantomen och stänga in sig där ingen kunde störa en. Underbart.

                                      image179

Om jag vill ha ringarna än?
Nej, jag hoppar det... tar hellre en fin ring utav någon dyr metall ;o)

När jag blev lite äldre så var det Agent X9. Där var naturligtvis favoriten Modesty Blaise. Ett elände att uttala, men så bra. *Ler*
Konstigt nog så har även den tappat sin glans

image180

Så nu när man har möjlighet att göra nästan vad man vill, med ett barns ögon sett, så vill man inte det.

Livets ironi...

Det är synd att det magiska med barndomen försvann. Tråkigt att tanken på Liseberg gör att man blir trött i benen och pank. Inte alls den där hissnande glädjen som man kände när man var liten. 

Tänk om man hade kunnat få tillbaka lite barnslighet. Troligen så hade jag slagit ihjäl mej i mina försök att nå längst upp i trädens topp. Men det hade varit skoj!


Ha det! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0