Sannas lilla blå!

Stelkramp på hund

Vår Border Collie Harry har haft stelkramp. Stelkramp är en av de värsta sjukdomar jag har sett någonsin. Jag drar mej inte för att använda ordet tortyr. Vad jag har sett på nätet så finns det en ganska hög procent (80%) som inte överlever. Harry hade inte fyllt två år när han drabbades. Jag antar att hans låga ålder och att han var vältränad gjorde sitt till att det gick bra.
Han fick det som tur är inte i hela kroppen, utan enbart i framdelen.

1:a dagen
Första tecknet:
Blinkhinnorna i ögonen gick inte tillbaka. Varje gång han tittade uppåt, eller när han sovit så var dom kvar över ögonen. Han såg naturligtvis i stort sett ingenting med dom där. Han kämpade med dom och dom gick tillbaka efter några sekunder. Vi var i kontakt med veterinär och fick penicillin. Misstanken var hjärnhinneinflammation.

2:a dagen
Han vaknade med skyhög feber. Jag tog inte febern, men den var hög. Febern försvann under dagen.
På kvällen började han plötsligt att skumma om munnen. Dregla och var vinglig några minuter. Därefter var allt ok igen, förutom blinkhinnorna.

3:a dagen
Nästa sak vi såg var öronen. Öronen satt högt upp på huvudet. Fästena var stenhårda och inte flyttbara. Jag kan normalt sett få in hela handen mellan öronen uppe på huvudet. När det var som värst så kunde jag få in två fingrar mellan. Samtidigt som öronen så blev hela ansiktet på honom påverkat. Mungiporna drogs bakåt. Ögonen ställdes framåt. Synen var klart påverkad. Han såg, men väldigt dåligt. Minen han hade i ansiktet var att det såg ut som att han flinade.  Kontakt med veterinär.

4:de dagen

Vi hade fått en akuttid till veterinären. Där ställdes diagnosen stelkramp. Vi fick kortison. Extrema mängder kortison. Han som väger c:a 19 kg fick 60 mg/dygn. Vi fick veta att prognosen inte var bra. C:a 80% överlever inte. Han går med på korta promenader.
Han dricker och dricker. Kortisonen gör honom så törstig. Tungan är hård och svår att dricka med. Munnen är jobbig att öppna och den öppnas inte helt. Nu är alla musklerna runt huvudet och halsen stenhårda och svullna. Det sprider sig sakta ner för frambenen och bakåt. Vi bäddar mjukt till honom.
Veterinären frågade om vi ville lägga in honom. Vi kände att vi hellre har honom hemma. Vi har kontakt med veterinären morgon, middag och kväll. Vi kan ringa när helst vi känner att vi behöver. En skön sak att ha som stöttning. Som tur är har vi en fantastisk veterinär som orkar hålla oss under armarna genom hela resan. Det finns ett antitoxin. Det ska ges i de första dagarna. Men det fanns inte västra Sverige att få tag i. När det fanns var det för sent att ge.

Det blev sakta värre för varje dag fram till dag 7 när det vände.  

Jag hoppas att det här kanske hjälper någon annan som råkar ut för det här. Det finns inget botemedel. Det enda man kan göra är att lindra. Kortisonet räddade hans liv, utan tvekan. Ha kontakt med veterinär hela tiden. 
Det är en extremt elak sjukdom. Vi vet fortfarande inte när han fick in bakterierna som startade det. Han har inte haft något sår som vi har sett. Vi bor på en gård, så stelkrampbakterier finns nog överallt.
Jag vill med det här inlägget tacka vår Veterinär Anna Rudbäck Danielsson. Utan din hjälp, Anna, hade vi inte överlevt!

 Vill ni ha en mer detaljerad beskrivning så hör av er.