Sorg
Jag har inte skrivit om sorgen innan.
Jag startade den här bloggen för att min mor som är väldigt sjuk i cancer skulle kunna följa vår vardag på ett sätt som hon kunde orka med.
Nu ligger hon på sjukhus och kanske inte kommer hem mer. Jag litar på er som läser det här att ni inte refererar till just det här inlägget när ni pratar med henne.
Hur är det meningen att man skall klara sådant här?
Hur är det meningen att man skall kunna hantera sådant här?
Barn skall överleva sina föräldrar. Men då innebär det att man har levt färdigt. Inte att man skall dö i förtid.
Jag minns som igår när vi stod på kyrkogården när Kjell hade dött. Vad onödigt det kändes. Han var ju inte klar.
Vi var ju inte klara.
Precis så känns det nu med.
VI är inte klara...
VI har mycket kvar att prata om...
På ett sätt så känns det som om halva mamma redan är borta. Naturligtvis så förändras man som människa när man går igenom tortyren som kallas behandling. Det vet varenda krigsfånge att man gör.
Fast även om logiken i mej förstår, så säger hjärtat och känslorna något annat.
Logiken säger att hon kommer att dö - Hjärtat väntar på att hon skall bli frisk...
Det värsta är att jag saknar henne så...
Sorgen har bearbetats rätt länge nu. Den började redan vid första beskedet. Nu har den kommit så långt att den inte längre förlamar. Den slår ut en tillfälligt och minuter senare så fungerar man som vanligt igen.
För visst måste vardagen gå vidare. Men jag sköter den med vänster hand just nu. Den högra är upptagen,
med att sörja,
med att minnas,
med att längta,
med att sakna.
Ingen kommer någonsin att känna mej så väl som hon.
Kram!
Jag startade den här bloggen för att min mor som är väldigt sjuk i cancer skulle kunna följa vår vardag på ett sätt som hon kunde orka med.
Nu ligger hon på sjukhus och kanske inte kommer hem mer. Jag litar på er som läser det här att ni inte refererar till just det här inlägget när ni pratar med henne.
Hur är det meningen att man skall klara sådant här?
Hur är det meningen att man skall kunna hantera sådant här?
Barn skall överleva sina föräldrar. Men då innebär det att man har levt färdigt. Inte att man skall dö i förtid.
Jag minns som igår när vi stod på kyrkogården när Kjell hade dött. Vad onödigt det kändes. Han var ju inte klar.
Vi var ju inte klara.
Precis så känns det nu med.
VI är inte klara...
VI har mycket kvar att prata om...
På ett sätt så känns det som om halva mamma redan är borta. Naturligtvis så förändras man som människa när man går igenom tortyren som kallas behandling. Det vet varenda krigsfånge att man gör.
Fast även om logiken i mej förstår, så säger hjärtat och känslorna något annat.
Logiken säger att hon kommer att dö - Hjärtat väntar på att hon skall bli frisk...
Det värsta är att jag saknar henne så...
Sorgen har bearbetats rätt länge nu. Den började redan vid första beskedet. Nu har den kommit så långt att den inte längre förlamar. Den slår ut en tillfälligt och minuter senare så fungerar man som vanligt igen.
För visst måste vardagen gå vidare. Men jag sköter den med vänster hand just nu. Den högra är upptagen,
med att sörja,
med att minnas,
med att längta,
med att sakna.
Ingen kommer någonsin att känna mej så väl som hon.
Kram!
Kommentarer
Trackback
