Sannas lilla blå!

Hjalmar skulle följa med pappa ut och harva efter maten. Dom har pratat om det länge och varit ute och kollat om det går att börja nu osv.
Sagt och gjort. Den lille killen var eld och lågor och såg verkligen fram emot det. När dom varit borta i kanske 10 minuter så hör jag dörren slå igen. Ett gråtande Maaaaammmmmmaaaaaa! Hörs från hallen.

-Vad har hänt? Frågar jag.
-Paaapppppaaaa haaar faaaastnaaat meehed traktorn. Gråter den lille pojken fram.
-Ja-ja, säger jag. Men vad är det som har hänt?
-Traaaaktoooorn siiihittter faaast.
-Okey, säger jag förbryllad och ger honom en kram. Här uppe där vi bor, i leran, så sitter nästan alla fast med sina traktorer några gånger när dom skall harva. Man kopplar loss och krånglar lite så kör man vidare. Inte hela världen precis. Dessutom så är det ju fyrhjuldrift på traktorn och Henrik hade satt på dubbelmontaget.
Men det är klart att det måste ha varit stort för Hjalmar. För honom så är traktorn oövervinnerlig och nu så satt den fast ute på åkern.
-Du, sa jag. Det är inget farligt. Vi löser det här. Ville pappa ha hjälp?
-Ja, snyftade den lille grabben. Han ville att du skulle komma med pickupen.
-Men då måste vi ju komma med pickupen sa jag. Kom!
Första anblicken på gärdet sa mej att pickupen inte skulle klara det där...
Sa pappa verkligen att vi skulle komma med pickupen?
-Jaaa!
Ja-ja, tänkte jag och kröp ut i leran i traktorns hjulspår. När vi kommit 100 m ut så mötte vi Henrik och traktorn.
-Är ni här? Sa han förvånad.
Sedan berättade han hur pojken blivit helt förtvivlad och bara ville hem till mamma.
Men vi fick loss harven och nu är dom ute och harvar igen.

Jag kom av gärdet med pickupen ... Men helt lätt var det inte.


Grabben har ju dessutom helt rätt.
Det skall en kvinna till för att hantera alla problem. *Gapskratt*

Det blir en bra pojk av den där lille grabben!



Uppdatering: Grabben kom in och sa glädjestrålande. -Pappa fastnade igen, men han kom loss själv. Så ni är lika duktiga!