Sannas lilla blå!

Det är nog det bästa ordet för känslan jag har.

Allt jag har kämpat för, allt jag har lyckats med, alla planer som jag hade, stoltheten som jag känt. Allt har ersatts med en total handlingsförlamning och en pyrande ilska.

Hur kan allt i ett slag bli så dåligt?


Jag vill inte släppa taget om jobbet! Jag vill inte gå in i en ren teknikerroll och bli enmansspelare. Vi har varit sex olika skift som jobbat tillsammans. Vi har kämpat, skrattat, svurit, retats och varit tysta tillsammans. Vi har suttit under långa nätter och lärt ut till varandra och lärt känna varandra på ett sätt som vanliga arbetskamrater inte gör. Vi vet hur vi fungerar och vad vi är bra  på. Känslan när alla är där på skiftet är lättbeskriven. Trygghet.
Alla vet var vi har varandra, alla kan allas styrkor och svagheter.  

Nu i ett slag så har stoltheten försvunnit. Glädjen och engagemanget är borta. Kampen för överlevande är slut ...

Det känns som att det är dags att stänga dörren till rummet som aldrig varit tomt och släcka ljuset som aldrig varit släckt och gå hem ...