Sannas lilla blå!

Förra året så hade vi stått samlade runt Mammas säng på Sahlgrenska sjukhuset och chockade åkt därifrån vid den här tiden. Jag minns att jag tänkte "Varför är jag förvånad, jag visste ju att det skulle komma". Men på ett konstigt vis så var jag ändå chockad och förvånad. Det är sant som man säger "Hoppet är det sista som dör". En liten del hoppades fortfarande att någon skulle komma och säga "Vi tog fel, det är inte cancer! Här ta det här så blir du frisk!" Hade det varit en Amerikanska film så hade det blivit så. Nu var det i Sverige och då finns det bara ett slut, precis som i dom svenska filmerna. Döden.

Då hade begravningen framför oss och den absolut värsta hösten i mitt liv låg framför mej.
Ena dagen så skulle vi välja ut ett Hospice och nästa dag så förstod man att det inte var nödvändigt. Dagen därefter så var hon död.

Jag är glad att det gick så fort som det gjorde på slutet. Mamma var en alldeles för bra person för att hon skulle behöva lida i flera dagar. Nu tror jag att dom sista dagarna gick väldigt fort för henne. Att dom faktiskt flöt ihop och knappt fanns.

Jag ser trädens färger och kastas in i förra årets sinnesstämmning. Jag hoppas att jag kan bryta det om några år. Hösten med sitt mörker är jobbig nog ändå.

Ett år har gått. Jag hoppas att nästa blir lättare.

Kram!