Höst
Det är så vackert och så sorgligt.
Jag ser hur trädens färger ändrar sig och kastas bak ett år i tiden.
Jag trodde på fullt allvar att jag skulle ha kommit längre nu. Att livet skulle kännas ok. Att saknaden skulle ha mildras.
Men så är det inte riktigt. Den akuta sorgen har gått över. Men det ligger ett stort svart täcke längst bak i mitt medvetande som inte ger med sig.
Jag har i hela mitt liv gått och siktat på min födelsedag så här års. Det enda som finns i fokus nu är 13 oktober. Dagen då Mamma dog.
Så är det ...
Så jobbigt. Det sägs att tiden läker alla sår, men det är inte sant. Däremot ändrar sorgen känsla efter ett tag, och det blir lite, lite lättare att hantera allt eftersom tiden går. Ta hand om dig Sanna, andas djupt och vet att du har gjort det allra tyngsta året. Kram / L
En stor och varm kram. Du kommer att ta dig igenom den dagen. Och alla andra 13:e oktober. Med tiden kommer den akuta sorgen blekna men jag tycker att du skall ge dig själv utrymme att leva ut sorgen varje år den 13.e oktober oavsett vilken form den tar sig. Kram
Loppran: Tack för kramen! Den värmer ännu. Jo, det tyngsta året är gjort. Jag är så tacksam över det. Vill inte göra om det här på lääääääääänge. Helst aldrig.
Birka:Tack för kramen! Varm och go! Jag kommer att ge mej själv utrymme! Absolut! Men dom förbaskade träden ger mej nästan en ännu större spark än datumet. Träden är tyvärr röda och vackra länge.
Men det kommer att blekna med åren. Om 10 år så är det bara minnen.
Kramar till båda!
