Sannas lilla blå!

Jag vaknar efter en natt med mardrömmar. Glädjen av att ha fått stanna, vill inte riktigt infinna sig. Jag tänker på alla dom som fick gå igår. Flera av dom på känt Volvo-vis. Dom får lämna ifrån sig kortet och åker ut med huvudet före. För att företaget har det kämpigt ekonomiskt ...

Jag kan stå bakom och stötta för många underliga saker. Men att behandla människor som att dom är brottslingar. Det kan jag inte stå bakom. Dom måste ju fatta att människor kan bli ledsna och skakade utan att därför förstöra saker. Dom kunde väl i alla fall få säga hejdå på ett vettigt sätt?

Vi har inte sett slutet på varsel och elände. Finanskrisen rullar vidare som om inget har hänt. Jag ger USA och Bush hela skulden. Hur tänkte dom när dom startar ett krig på andra sidan jorden. Fattar dom inte vad det kostar i lidande, människoliv och rent ekonomiskt. Att sedan låta kriget rulla på i något slags underligt ickekrig kostar ju kusliga pengar.



Inne i hjärtat så är det just nu trasigt. Trasigt för personer som jag kommer att sakna länge.
Dom är ju inte döda, dom finns ju kvar. Men jag kan med lätthet sätta mig in i deras situation. Hur eländigt jag hade mått nu ifall det hade hänt mig.

Idag så är det informationsmöte på jobbet. Hjalmar kommer att missa ännu en simskoleomgång. *Suck*
Men jag känner att jag måste vara med på det här eländet.

Ha det!