Sannas lilla blå!

Tisdag kl 16:30

Ödesdag?

Vi skämtar på jobbet med panik i ögonvrån. Dom som inte får gå, får dom dela på de andras lön då? Är det det som kallas löneöversyn?

Galghumorn spelar på övertid.

Några kan inte ens skämta. Dom sitter stilla och i deras ögon är hoppet släckt. Tröttheten ligger som en dammig filt över oss alla. Vi är trötta på att vänta på beskedet, trötta på att inte veta.

Vi sitter under natten och det mesta som förhandlas är jobbfrågor. Jag vet att cheferna redan nu vet vilka som måste gå. Jag vet att flera av dom som ligger sämst till har jobbat på mitt skift.

Flera av dom som man under flera år har jobbat tillsammans med, haft roligt med, pratat allvar och kämpat tillsammans med, kommer att få gå.

Visst, flera är unga och har bra utbildning, men även dom har ju ett liv, ett ställe att bo på, räkningar att betala och en framtidsplan.

För min egen del så känns det inte bra. Jag vet att jag sitter förhållandevis i en "bra" sits jämfört med många andra. Men osäkerheten sitter där och dessutom så skall "dom" jävlarna ge sig på människor som jag tycker om och respekterar. Människor som blir behandlade på ett sätt som just nu inte är människovärdigt. På något vis så har jag lust att ställa mej på barrikaderna. Skrika, strejka, bråka och vara en riktig pina. Slåss för mina arbetskamrater och se till så saker blir satta rätt igen. Men jag är tyst och lydig. ... och framförallt livrädd. Livrädd för att "dom" skall peka ut mej.

Det gör ont i mig att se hur dåligt vissa av mina kollegor mår. Det känns ännu värre att jag inte finns där för dom. Det enda som skulle göra livet ok för dom, kan jag inte ge dom.

Men på tisdag kl 16:30 då får jag veta. Veta om jag får vara kvar eller inte.

Tisdag - Ödesdag