Startpinnen
Jag vill tävla.
Ni. Dom flesta av er kan känslan. Känslan när man går fram emot startpinnen med sin hund brevid sig.
Känslan av nervositeten. Hur kissnödig man kan vara utan att kunna kissa.
Hur dåligt man ibland mår. Hur konstigt det känns när man vacklar ut till startpinnen och försöker att just där och då, tycka att det är skoj.
Hur man fryser innan. Att det är svårt att tvinga ner en bulle.
Hur det känns när man stående vid startpinnen knappt får ut ett ord och vet att visslan kommer att fastna i munnen.
Munnen som är krampaktigt stängd och lika torr inuti som en ökenvind.
Förtvivlat håller man en hand runt visselpipan och håller i käppen med den andra. Knogarna runt käppen är precis lika vita som nyfallen snö.
Tankarna som far genom huvudet tenderar att loopa en smula.
*Måste gå och kissa* Nej, hunden är ju inte färdig* Bara jag inte får en "svart" tacka* Kissa?*
Sedan kraxar man till och hunden försvinner ut i sida. Fokuseringen gör att man släpper taget om käppen och visslan och att man kan både gå och vissla igen.
Under dom 12 minuter som kommer och går så känner man att spänningen släpper och det roliga tar över.
Plötsligt efteråt så förstår man fullt ut varför. Varför man gått upp klockan 05:00. Varför man åkt 25 mil och stått tre timmar i hällregn. ... och till och med, varför man har betalat för det.
Åh, vad jag längtar!
