Sannas lilla blå!

I morse när jag åkte hem så stod det en bil parkerad rakt över vägen. Det är en liten slingrig väg över hisingen med viltstaket, men det brukar inte hindra grävlinga, rådjur, hästar och diverse minkar och kaniner. Harar verkar det inte finnas så många.



Det stod en kille i mörkret och tittade tomt framför sig. Bilen hade varningsblinkers på och stod som sagt parkerad mitt i vägen.
Jag stannade i mörkret och frågade honom vad han hade kört på. Han pekade på en blodig hög, som jag identifierade som rådjur.
Grabben var lite skakig och frågade på bruten svenska vad han skulle göra nu.
Tja, sa jag. Rådjuret lever ju inte och inget annat än din bil har ju kommit till skada så flytta rådjuret till sidan så det går att köra och ta resten med försäkringsbolaget.

Grabben gjorde ingen ansats till att flytta på varken sig, bilen eller rådjuret, så jag hoppade ut och skulle precis hugga tag i ett ben för att flytta det till diket, när han kom springande. Han halspade ur sig att han väntade på en kompis som skulle hjälpa honom att bära det åt sidan.
Jag fattade inte riktigt det där så jag tog tag i ett ben och slängde undan det.
Minen på grabben var obetalbar.
-Va, gick det att flytta själv? Var det inte tyngre än så?

Gudars ... Ett ungt rådjur. En ung stark grabb.
Det måste vara jobbigt när en tant kommer och kastar undan det när han har begärt förstärkning.

Dagens ungdom ...