Valpar

Vi har tre kvar hemma.

Tre sötnosar.

Tre terrorister utklädda till ljuvligt söta Border Collievalpar.

Allt går ju snabbare, lättare och bättre när man har en tid att passa och har 5.5 mil dit?


I morse så släppte jag ut dom och tog skogspromenaden. Dom far genom skogen, hittar kottar och lägger sig på lur på varandra. Anfaller varandra i blåbärsriset och ser verkligen ut att ha jätteroligt.

Hundgården som dom skall in i sedan är inte riktigt lika populär ...

Först så fångar man en valp och bär in den i hundgården. Stänger dörren. Fångar nästa valp och försöker prångla in den medan man ivrigt försöker stänga hundgårdsdörren samtidigt som man skall stoppa den andra valpen från att gå ut. Det brukar gå rätt så bra. Den stora prövningen får man när sista valpen skall fångas in. Den är verkligen jättesöt och jättebusig. Far fram över gårdsplanen i ett jehu. Jag kommer på att jag har glömt kortet och tänker i min enfald att valpen kommer säääkert att känna sig ensam när jag går in och hämtar kortet. Då kommer det lilla odjuret känna sig alldeles ledsen och vilja krypa upp i famnen på mig.
Så jag går in. I hälarna på mig så sladdar det lilla odjuret in. Galopperar raskt in i köket, hittar en t-shirt som hänger över en stolskant. Tar med ett lejonmorr tag i t-shirten och galopperar vidare in i vardagsrummet, med mig efter. Gör en undanmanöver under soffbordet och därmed så tappar jag ju kursen ... Jag är något äldre än valpen och något stelare, tyngre och kanske lite långsammare också ...  Men bara kanske.

Valpen tycker att vi har jättekul. Jag tycker inte det. Den bryr sig inte om mina rop om att den skall komma utan har avancerat in i köket, upp i soffan. När jag kommer insladdande så hinner jag precis med ett vrål hindra den från att sno med sig hela brödet. Den hoppar raskt ner och försvinner ner på golvet och under soffan. Där tillbringar den några minuter med att hoppa fram och kasta sig tillbaka in igen medan jag vid det här laget kryper omkring och försöker locka fram den med diverse olika saker.

Buset lyser i ögonen på den lille rackaren som hoppar på snedden precis så långt bort som jag inte når. Fräcka små VAFF-VAFF-VAFF kommer ur den sockersöta munnen. Ur min mun börjar det att hagla invektiv. Inte särskilt smickrande sådana, heller.

Tillslut så får jag tag i den lille rackaren. Den lägger sig snabbt tillrätta i famnen efter att ha slickat halva ansiktet på mig.

Hela hunden uttrycker att så här roligt har vi inte haft på länge. Kaaaan vi inte göra det igen?

Kan vi inte!

Hrmpf!!!! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0