lamm, lamm och fler lamm
Tja, lammar gör det ju fortfarande.
Nu har Leicestrarna börjat att komma. I stället för 3-4 små 1,5 kg spindlar så kommer det nu 1-2, 6-9 kg kolosser. Dom är ju bra på flera sätt. Ett 6 kg lamm klarar betydligt längre i kylan innan det stryker med. Det är tur det eftersom dom tar väldigt mycket längre tid på sig att komma upp på benen. Dom små svarta reser sig upp sekunderna efter dom kommit ut medan Leicestrarna dråsar ut och ser döda ut i några minuter innan dom ens börjar skaka på huvudet. Sedan ligger dom helt stilla medans deras mamma tar hand om dom. När ett sådant lamm väl börjar att försöka komma upp på benen, så har finulssmamman klämt fram tre små svarta, slickat dom torra och tappat bort två.
Att tappa bort ett leicesterlamm är något av en bedrift. Om inte mamman själv ligger och sover så gör lammen det, mellan mammans framben. En Leicestermamma är ingen nervig hysterisk mor. Hon tar hand om sitt lamm, men det måste hålla koll på henne. För hon hetsar inte upp sig om lammet försvinner några minuter och tuggar därför lugnt klart innan hon svarar sitt vilsekomna lamm.
Finullstackorna springer efter sina lamm, puttar omkring dom och letar, spanar efter dom och ropar hela tiden. Så lammen behöver ju inte hålla koll på henne.
Sedan finns det naturligtvis alla olika sorter inom raserna men om man generaliserar en hel del så är det så här.
Nu har vi kommit in i perioden när vi har klarat ett stort antal lamm som fötts. Det är nu som krånglet tar vid på allvar. Tackor som inte riktigt har mjölk så det räcker. Lamm som inte har rätt manual i huvudet när dom föds och har svårt att hitta mjölkbaren. Lamm som av någon anledning inte klarar av att se skillnad på sin mamma och dom andra fåren.
Alla lamm blir naturligtvis inte riktigt bra. Då menar jag inte missbildningar. Det har vi inte haft några i år tror jag.
Utan det kommer ju lamm som inte är direkt talangfulla. Som kanske inte är riktigt färdiga. Som ligger lite efter i sin utveckling. Dom kastar sig bakåt när dom får mjölksmak i munnen. Det är ju rätt förödande om man vill bli mätt, specielt eftersom det kanske tog c:a en timme att hitta spenen och ens liv hänger på det.
Här hemma ser det ut som ett bombnedslag och både Henrik och jag är helt slut. Det är värdelöst att just den absolut värsta lamningsperioden sammanföll med Hjalmars sportlov.
Han har inte haft särskilt roligt. SOm tur var så var Ingela uppe i Måndags, det var skriskodisco i Torsdags och I fredags så släppte jag av honom uppe hos Lena, Peter, Malte och Milla. Där fick han följa med hela familjen och bada i Sjuntorp där även Millas Morfar och Lisbeth var med. Sedan var det pulkaåkning och trädklättring i tre timmar. Det var absolut en höjdardag!
På kvällen så somnade han gott med Mamma Mu nedbäddad brevid sig.
Nu har Leicestrarna börjat att komma. I stället för 3-4 små 1,5 kg spindlar så kommer det nu 1-2, 6-9 kg kolosser. Dom är ju bra på flera sätt. Ett 6 kg lamm klarar betydligt längre i kylan innan det stryker med. Det är tur det eftersom dom tar väldigt mycket längre tid på sig att komma upp på benen. Dom små svarta reser sig upp sekunderna efter dom kommit ut medan Leicestrarna dråsar ut och ser döda ut i några minuter innan dom ens börjar skaka på huvudet. Sedan ligger dom helt stilla medans deras mamma tar hand om dom. När ett sådant lamm väl börjar att försöka komma upp på benen, så har finulssmamman klämt fram tre små svarta, slickat dom torra och tappat bort två.
Att tappa bort ett leicesterlamm är något av en bedrift. Om inte mamman själv ligger och sover så gör lammen det, mellan mammans framben. En Leicestermamma är ingen nervig hysterisk mor. Hon tar hand om sitt lamm, men det måste hålla koll på henne. För hon hetsar inte upp sig om lammet försvinner några minuter och tuggar därför lugnt klart innan hon svarar sitt vilsekomna lamm.
Finullstackorna springer efter sina lamm, puttar omkring dom och letar, spanar efter dom och ropar hela tiden. Så lammen behöver ju inte hålla koll på henne.
Sedan finns det naturligtvis alla olika sorter inom raserna men om man generaliserar en hel del så är det så här.
Nu har vi kommit in i perioden när vi har klarat ett stort antal lamm som fötts. Det är nu som krånglet tar vid på allvar. Tackor som inte riktigt har mjölk så det räcker. Lamm som inte har rätt manual i huvudet när dom föds och har svårt att hitta mjölkbaren. Lamm som av någon anledning inte klarar av att se skillnad på sin mamma och dom andra fåren.
Alla lamm blir naturligtvis inte riktigt bra. Då menar jag inte missbildningar. Det har vi inte haft några i år tror jag.
Utan det kommer ju lamm som inte är direkt talangfulla. Som kanske inte är riktigt färdiga. Som ligger lite efter i sin utveckling. Dom kastar sig bakåt när dom får mjölksmak i munnen. Det är ju rätt förödande om man vill bli mätt, specielt eftersom det kanske tog c:a en timme att hitta spenen och ens liv hänger på det.
Här hemma ser det ut som ett bombnedslag och både Henrik och jag är helt slut. Det är värdelöst att just den absolut värsta lamningsperioden sammanföll med Hjalmars sportlov.
Han har inte haft särskilt roligt. SOm tur var så var Ingela uppe i Måndags, det var skriskodisco i Torsdags och I fredags så släppte jag av honom uppe hos Lena, Peter, Malte och Milla. Där fick han följa med hela familjen och bada i Sjuntorp där även Millas Morfar och Lisbeth var med. Sedan var det pulkaåkning och trädklättring i tre timmar. Det var absolut en höjdardag!
På kvällen så somnade han gott med Mamma Mu nedbäddad brevid sig.
Kommentarer
Trackback
