Lamm vare det här
Häromdagen lammade det 12 tackor. Av dom var det tre eller var det fyra som fick fyrlingar ...?
Många lamm är det iallfall.
Tack och lov för overallen. Jag tillbringar hur många timmar som helst på knä inne i ladugården, rätt så ofta så ligger jag ner på bädden och försöker få in en spene i munnen på en trilskandes liten lammunge.
Det är ju inte lätt när man är liten, att födas fram, komma upp på benen och hitta matbaren helt utan att någon berättar något.
I morse så kom jag ut till ett halvt kaos. Två tackor slogs om samma tre små lamm och runt dom gick det omkring fyra andra små som ingen ville ha.
Två timmar senare så hade jag fixat till allt. Tre till ena tackan, tre till andra tackan och en enling, stor som en kalv till en tredje tacka som hade prioriterat att äta och vila lite innan hon anmälde sig som stolt öm moder.
Fast det är klart, har man varit med om en kalvning och är ett får, så måste man nog ta igen sig ett tag efteråt.
Alla lamm är tyvärr inte som dom skall vara. Jag hittade en liten, igår morse som var helt felbyggd. Inget roligt.
Jag blir aldrig bonde ...
Tårarna rinner och påverkar hela min dag.
Jag vill inte, trots vad logiken och faktan berättar för mig, ge upp ett lamm. Men naturligtvis så måste jag ju.
Vi har otroligt hög överlevnad, antal i kullarna och höga vikter i år.
Antalen i kullarna gör ju att vi inte kan adoptera bort så många som hade behövts, det blir mycket stöttning och många kollar för att se så ingen ligger och har gett upp i hörn.
Lammracen som far genom ladugården, ger i allafall glädje och stolthet. Lammbarerna som fylls på flera gånger per dag är också en källa till glädje eftersom man vet att dom lammen som fixar sin egen lunch där, växer som dom syskon som tar hand om större delen av mammabaren.
Sonen tycker att vi är oerhört tråkiga. Vi tänker lamm, pratar lamm. Måltiderna är spartanska och försenade, kläderna är i oordning, det är halm i köket och på spisen finns bara grejerna som vi använder för att värma mjölk. När vi äntligen kommer in så faller vi ihop i var sin stol och vill bara sitta där i lugn och ro en stund och när vi äntligen rör på oss så går vi ut i ladugården för att fortsätta prata om lamm och lamm och lamm och lamm ...
Henrik, stackaren har naturligtvis fått ryggskott. Jättebra *inte*. Han är stel som en planka och det hugger i ryggen av allt. Trots det, så gör han allt det tunga. Det sliter ett stort hål i huvudet på mig att jag inte kan avlasta honom. Jag gör en hel del av vattenhinkar och lammbås. Men det tunga, kan jag inte ta. *Arrrgh*
Frustrationen av en kropp som sviker mej är hemsk. F-n ta det dj-vla syndromet.
Ha det!
Kämpa på !! skoj att läsa om era händelser på stora fårgården. Jobbigt och ledsamt när inte allt går som det skall, men så härligt när man lyckats hjälpa så tacka och lamm mår bra.
Ja, det är ledsamt. Men man gör så gott man kan, tackorna gör sitt och lammen försöker göra sitt.
Drar din lammning igång snart?
Har haft 2 som lammat, mindre kompl. en blev kall, sondmatning och in i köket 2 timmar, sen var de en lycklig trilling familj. Nummer 2 även det finull, ungtacka där inte modersinstinkten vaknat till liv riktigt. Hon slickar ömt men när lammet följer efter henne så stångar hon bort det, man blir helt kall, korkade tacka, tur lammet är starkt och letade tutte febrilt, Fick hålla tackan då stod hon helt still och njöt när den diade. Sen kom nr 2, lika där, hon slickade men fy dom rör sig och vill under magen. Efter att de diat bägge så veknade hon och modersinstinkten var på plats. Ett lamm till kom men det var dödfött. Jag har bara 11 tackor, så jag har det lugnt.. Vad härligt att ni lyckades med lammet till sköldpaddan.
skratt känner igen er bild av köket.....
Det tar något fruktansvärt att bli så sviken av sin kropp hela tiden......STOR KRAM!!
