Sannas lilla blå!

Lammen har blivit fler.

Imorse när jag kom hem så hade en tacka börjat lamma. Bra hade det inte gått och det stora fina lammet som hade kvar hinnan över huvudet var dött.

Jag kikade lite på tackan och tänkte för mig själv att om hon fått ett så stort lamm, så blir det nog inte så många. sprintade bort till andra huset och hämtade en trilling som en ungtacka har.
Tillbaka in, ner i vattentunnan med lammet, sätta ett snöre runt benen, in till tackan och fixa till med fostervatten och liknande. Samtidigt som jag tog bort det döda lammet så började tackan förtjust slicka sitt nu levande lamm.

Nästa lammunge föddes, även den stor som attan. Bra tänkte jag. Härligt när det funkar. Det lilla adoptivlammet var så nöjt och hade vid det laget lyckats att ställa sig upp. Då kom plötsligt nästa lamm.
Även den i kalvstorlek. Jag funderade en stund, men kom överens med mig själv att även om dom andra är större och starkare, så har den här tackan betydligt mer mjölk än ungtackan.
Lammet skulle få stanna.

Pysslade runt och fyllde på vattenhinkar och liknande. Leicestrarna har även dom massor med lamm i år och det kryllar av trillingar där ute, så man måste verkligen ha ögonen med sig.

När jag kom i ladugården igen, så har lamm nummer fyra kommit till världen ...
Det lilla adoptivlammet fick gå tillbaka till sin riktiga mamma igen.

Det är det som gör att livet med djur omkring sig, blir spännande. Man vet aldrig hur det skall bli.¨



För en vecka sedan så "fastnade" en ungtacka på rygg. Jag vet inte hur hon lyckades men det krävs ibland inte särskilt mycket för att saker skall gå katastrofalt fel. Hur noggran man än är och verkligen försöker se hur får skulle kunna trassla till det för sig, så lyckas vissa individer ändå.
Det här var en sådan individ. Hon satt alltså inte fast utan hade lyckats hamna på rygg som en sköldpadda. Likt en sköldpadda så kom hon inte heller runt.
I paniken som följde så drog lammningen igång.
Två förtidigt födda lamm såg dagen ljus. En var död och den andra som hade fosterhinnan över huvudet, var också död. Henrik som hittade dom, lyckades blåsa liv i ett av lammen. Nedkyld och sjöblöt kom den in i köket.
Tackan hade inte ens fattat att hon hade fått lamm. Vi fick igång den tillslut, mot alla odds, men till vilken nytta?
Har den ingen mamma, så får den ju inget roligt liv.
Mamman saknade inte sin lammunge. När vi satte ner den till henne så blev hon livrädd. Det gick några timmar och när vi hjälpte lammungen att dia, så tyckte hon att det kändes ju väldigt skönt, men var ju livrädd för det lilla krypet.
Lammungen fick bo där hos henne. Hon gjorde ingen skada på den, men pratade inte med den, eller över huvudtaget tittade på den.
Dagarna gick. Lammungen blev minde och mindre intresserad av nappflaskan och efter tre dagar stod det klart att den fick dia på sin mamma. Några dagar senare så släppte vi ut den lilla familjen. Mamman ropade oroligt på lammet som sprang till sin mamma.
Det är så skönt när det blir ett lyckligt slut. Trots en ungtacka som aldrig fått lamm, fick lamm under hysteriska former, ändå tar det till sig.

Livet går vidare. Jag kom i säng 09:20 och klockan ringde 15:10. Nu har jag en ny natt framför mig. Sedan så lammar det nog igen. *Ler*

När lammningen är över så skall jag sova. Sova i flera dagar.



Ha det!