Sannas lilla blå!

Det krävs stora bokstäver för det. Det krävs många stora bokstäver för det.

Det är alltid spännande att ta upp dom första gången på året. Lammen har aldrig varit där och är inte vana att bli flyttade. Det innebär att dom inte är 100% säkra på att hänga med dit morsan går i alla lägen.

Dagen D var här.

Henrik och Bozz skulle fixa till det. Jag och Hjalmar skulle gå bakom och fixa till lite lamm och så.
Det var då jag kom på den briljanta idén att jag skulle ha Justus till hjälp. Justus som är 2 år och väldigt duktig. Han har hållt undan fårflocken så bra och bara misslyckats en enda gång. ... som var gången i går. Hungriga tackor gjorde slag i saken och sprang alla på en gång. För en liten hund måste det ha sett förfärligt ut. 160 tackor med lamm som springer rätt emot honom i full fart.

Jag placerade Jusse på utsidan och stod där själv. Jämte mej så hade jag dessutom den lille huliganen. Till den lille huliganens rättvisa så hände ingenting av det som hände tack vare honom.

När Bozz hade samlat flocken och började trycka den mot grinden så kände Justus på sig att han var behövd. Han var mer än behövd! Alla fåren höll på att gå ut och människorna bara stod där. Dödsföraktande så kastade han sig fram och stoppade fåren och tryckte tillbaka dom in i hagen.

Jag ryckte på axlarna och tänkte för mej själv: Han är ju bara två den lille. Han kunde inte veta vart fåren skulle.

Jag och det lille odjuret gick in i hagen och skulle hjälpa Bozz och Henrik nu när Justus på ett effektivt sätt hade visat fåren att: DIt ut går ni inte!

Jag skickade runt honom och förstår inte riktigt hur det gick till när han plötsligt var i mitten av flocken och drev en del bortåt.

Jag kanske skulle ha tagit varning utav det där och satt in honom i hundgården. Men, nej. Säga vad man vill om mej, men jag är mer enveten än intelligent.

Ut på vägen kom flocken. Bozz samlade in dom fint och drev dom i lugn takt bort mot vägen upp i skogen.
-Jag går framför dom sa Henrik och skyndade sig framåt.
Jag, sonen och Justus tog bakkanten. Justus var inte riktigt nöjd med att vara där. Han kom för långt fram hela tiden och till slut så hade även jag fått nog. Så jag skrek till honom att gå hem, eller i allfall ligga kvar och vänta på mig där.

Sedan gick jag vidare efter fåren. Tackorna hade full koll på vart dom skulle och sprang i från alla lammen. Lammen som inte alls ville gå ut på hemska skogsvägar. Så jag gick där och motade lamm medans Hjalmar försökte visa mej stenar och pinnar och gu vet vad. Alla vet hur det är att driva lamm ... Dom är små kamakazipiloter som gärna kastar sig över en för att komma tillbaka hem. Jag hade runt 40 ...
Som tur var så hade jag Bozz också.
Jag går där och driver lamm när min hund plötsligt gör entre på vägen framför oss. FRAMFÖR mina 40 lamm som inte vill gå åt det hållet. Jag blir skogstokig och SKRIKER år hunddj-veln att GÅ BORT därifrån. Han tänker inte gå bort så länge jag skriker på det viset. Det vet han ju. Då om någonsin är det ju bråttom. Så han driver på lammen i fel riktning. Jag blir steget ännu galnare och ser blodtryckets mätare inne i skallen passera det mörkröda partiet och gå över i någon slags visselsignal.
Justus låter sig inte störas utav att hans matte har antagit färgen av en övermogen tomat i ansiktet och skriker högre än en sirén. För säkerhets skull så hoppar jag ju omkring på skogsstigen och vrålar som besatt med ögonen en halv centimeter utanför ansiktet. Eftersom jag dessutom var tvungen att hoppa omkring med benen korsade för att inte samtidigt kissa på mej så måste det ha varit en syn för gudarna.
Plötsligt så verkar jag ha nått hundf-n. Han hejdade sig och såg plötsligt lite bekymrad ut. Jag drog in lite luft och skrek i en höjd som måste nått nästa socken: Nu kommer du hit! JUSTUS KOM HIT!!!!!!!!!
Han gav mej ett ögonkast och kommunicerade med mej för första gången sedan jag tog ut honom ur hundgården.
-Nehej du matte! Inte när du är så förbannad!
Gudars ...
Hade jag haft ett gevär just då, just där, så hade han inte levt längre. Jag som nästan inte kan slå ihjäl en fluga och är en sådan supermes hade utan tvekan skjutit honom där och då.
Nu var jag endast beväpnad med en lövruska och som vapen räknat så är det rätt så uselt.

Så medans jag agerade fotbollsmålvakt med lamm som for fram och tillbaka så lyckades jag tillslut att få en honom till ena sidan så att en tacka kunde smita förbi. Han hade en sådan känsla för att han var i livsfara så han fångade inte in henne. Då rann resten förbi också.

Helt slut, var jag efter den pärsen. Alla mina ådror är renspolade. Inte en gnutta kalk finns det i någon ådra överhudtaget.
Sirenen har lagt sig och jag har slutat att hyperventilera. Jag har nästan kommit till stadiet att jag inte längre vill ha död på honom.

Nästan.

Nu vill Henrik att jag skulle gå ut och träna med honom. Men nej, för bådas våran skull så är vapenskåpet alldeles för nära här nere. Vi tar det en annan dag.